Nekad IVF

Dessa oändliga viktproblem världen över, antingen är man för tjock eller för smal, förutom de som ligger perfekt, de behöver vi inte nämna, för de är ingen problem. Jag har alltid varit överviktig, provat på viktväktarna som mindre, bla bla bla. 

Det senaste året gav mig en riktigt skjuts neråt i mitt problem svår fetma mot mitt mål till normal. Gick er 24 kg från 124 till 98, vilket jag bara var och snuddade på innan jag hamnade på 101-103 kg, där låg jag still tills nu efter sommaren då kilona bara sakta smyger sig på igen, idag ligger vikten på 106,5.

Ligger vikten på 108 kg blir vi antagligen nekade till IVF....

Det är dags igen, jag känner nu att det är rätt läge att börja om och ta tag i mina resterande 20 kg som ska bort men frågan är bara hur? Jag måste få mer kolla på vad jag stoppar i mig och få bort mitt sockerfall på eftermiddagen då jag blir tok trött och gärna stoppar i mig någon sötsak. Någon som har något tips på hur man tar sig ur det träsket?

Kom på mig själv när jag tittade ner på min tallrik häromdagen när vi hade fått in godis i lunchrummet, va godispapper det låg där, hur har jag hunnit få i mig alla de här? Det finns inget stopp, ingen hejd just nu.

Jag har tittat runt lite på viktväktarna och tänkte köra efter de online, jag tror jag behöver veta hur mycket jag får äta på en dag och sen äta ordentlig frukost då det slarvas med den jämt. Har ni några bra tips och idéer på mellanmål och frukost som går fort så dela gärna mer er av de till mig.

Tillägg: Nu är jag en viktväktare igen!

Ett väntat samtal

När man får en uttalad telefontid upplever jag att de oftast ringer senare än sagt, men nu ringde de några minuter över halv. Jag fick inget direkt svar mer än att vi stod kvar i kön och att de är de som stått i 9-10 månader som blir kallade nu. Men jag har ju stått i 11 månader men så kan de väl va, hon skulle lämna en lapp till sin kollega angående hur lång väntan det var för mig så fick jag vänta mig en kallelse, tack för det!

I samma veva som jag hade skrivit första ordet här ringer "okänd" igen. 

- Ja hej det här var från fertilitetskliniken du hade sökt oss. 

- Ja precis och jag pratade just med en annan som ringde från Er.

- Jaha vad konstigt för det står det ingenting om här, men fick du svar på dina frågor.

- Både ja och nej, jag undrade hur det går med vår kö plats, men att hon skulle lämna en lapp till sin kollega.. (Vilket var hon jag pratade med nu.)

Lite kul när man söker hjälp att man får dubbel hjälp men samma svar. Men hon ville i alla fall kolla en gång till hur jag låg till. Hon gick iväg och pratade med sin kollega som jag själv hade pratat med 7 minuter innan och tittade igenom kallelserna som hon skulle skicka ut idag för att se om jag låg med i högen, men inte. Hon sa att det var fullt nu fram till vecka 44 men hon trodde att jag skulle få en kallelse i vecka 44-45 och noterade att jag hade ringt. Var väl antagligen bra att jag ringde med då de kanske prioriterar en som hör av sig, jag vet inte?

De hade i alla fall fått in det brevet som de hade skickat ut tidigare.

Nu är det bara att vänta och se, jag önskade även att få hålla till här omkring och slippa ta mig till Uppsala då det är närmare för sambon att ta sig till Huddinge från jobbet än Uppsala. Passade även på att fråga om BMI hur petigt det är på 35 eller om 35,1 är icke godkänt, men att jag idag låg på 34,6, vilket helt klart var godkänt! Men hon var inte så insatt i det där. 

Hon tyckte att jag skulle fortsätta att försöka gå ner några kilo till, att för att öka våra chanser. Men beklagade sig över hur jobbigt det verkligen är men att jag skulle försöka, tur att vissa har lite medkänsla för andra människor! ;)

Så nu är det skärpning! Ordentlig mat och inget onyttigt skit, läsk, bullar, kakor, godis och andra godsaker får slopas nu igen, jag har gjort det förr och jag ska göra det igen. Samt komma igång och motionera mera, nu två kvällar i rad har jag och sambon varit ute och gått i rask takt i ca 45 min. 

Dags att ta tjuren i hornen och klä på sig för att gå ut och ta en runda nu innan jobbet.

Imorgon får jag veta

TACK!

Era kommentarer värmer mig i hjärtat, ni som vet, som kan ge råd!

Pappret som vi fick för drygt ett år sedan att vi är ställda i kö har suttit kvar på kylskåpsdörren sen vi fick det och där stod ett telefon nummer man kunde ringa för att komma till fertilitetsmottagningen, att jag inte tänkt på att ta mig en titt på den, märkligt..

Men jag tog mig an och ringde idag, kändes så nervöst. Knappade in person nummer och telefon nummer. Stod redo med penna om det var någonting jag behövde anteckna när en röst säger: 

-Vi ringer dig imorgon klockan 8:45. 

Så typiskt!

Men imorgon bitti får jag veta hur jag ligger till i kön och då återkommer jag med mer ang det!

När jag fick veta att jag hade PCO var det ytterst få som visste vad det var eller så var det för att jag yngre som omgivningen inte visste vad det var. Jag sa, jag har PCO och skämdes, jag kände mig så värdelös! Jaha och vad är det för någonting?! Då måste man stå och förklara sig i någonting som man egentligen inte riktigt vet vad det är för något, men att man har äggblåsor längst väggarna i äggledarna medan det normala är att ha ägg "överallt".

 

Idag känns det som att det är fler och fler som vet vad det handlar om och det är riktigt bra att det har blivit så uppmärksammat, att alla inte har så lätt för att bli gravida, att många behöver ha hjälp och det är helt fantastiskt att det går att få hjälp för de som inte kan! 

Sen är ju internet världens bästa ställe att stötta och hjälpa varandra i de ha läget Komma i kontakt med varandra. Vi är så många därute som behöver varandra, dela tankar och känslor, kunskap och utförande!

Den jobbigaste frågan jag ofta får är hur går det med barn då händer det någonting, klart ni kommer lyckas.. Vad är det dessa människor inte fattar?

Det är kul att ni är så många som på så kort tid har hittat hit, till en stor del av mig!

IVF på gång?

Efter att jag under hösten 2010 ätit Pergotime, för att öka chanserna att bli gravid igen samt Metformin Meda för att sänka testosteronet i kroppen frågade gynekologen om vi ville ställa oss i kö för IVF. Det var väl ingen direkt tvekan utan vi gjorde det omgående. Kötiden var då ett år och vi blev ställda i kö 9 November 2010 så snart har det gått 1 år!

Sambon fick lämna spermaprov vilket var jättebra och hade inga som helst avvikelser. Han har ju en son sedan tidigare men fortfarande så kan det ju hända saker i kroppen så att han har en son är ju inga som helst garantier för att vi ska lyckas igen. 

Men det känns skönt att det i dagsläget bara är mig det är "fel" på. 

Fick hem ett brev på posten innan sommaren där det var frågor som, om vi fortfarande var intresserade eller om vi hade blivit gravida under väntan. Om vi kunde börja omgående eller om vi ville vänta.

Vi valde att vänta då läget då inte riktigt var det bästa att sätta igång i, sommaren var redan planerad och det kändes dumt att bara flyga in i det.

Svarade på frågorna och skickade tillbaka pappret, efter det har jag inte hört någonting mer. Tänk om brevet aldrig kom fram, försvann vår plats i kön då eller är det såhär det brukar vara? Kanske man kan ringa någonstans och höra hur det går med vår kötid, hur lång tid som väntar? Men frågan är bara vart ringer jag och vem ska jag prata med? Eller är det bara att fortstätta vänta?

Hur gick det till för er?

Vad händer när man väl kommit dit, hur går det till, vad gör man?

Dela gärna med er av er erfarenhet så kanske jag slipper sitta här hemma och oroa mig, slippa bli besviken varje gång jag tar in posten. 

Det är ju inte det lättaste att veta hur det går till när det är första gången, så är det väl med allt egentligen...

Viktresan

Vikten har för mig mer eller mindre alltid varit ett problem. Problem kanske är fel ord men jag har alltid haft några kilos övervikt. Det började när jag var liten, 4 år.

Innan jag blev gravid stod vågen rätt stadigt på 113,5 kg till mina 175 cm. Jag fick höra från en vän att en vän till henne hade ätit Reductil för att gå ner i vikt så jag fick telefon numret till denna doktor i stan som efter ett besök skrev ut det till mig. Jag startade som sagt på 113,5 kg och när jag slutade äta dessa vägde jag 107 kg. Slutade med Reductil för att jag fick sådana bölder/finnar i ansiktet vilket var mindre kul.

Jag har för mig att Reductil idag är förbjudet i Sverige.

I samma veva där blev jag gravid...

Efter missfallet och sommaren 2009 var jag i kontakt med min gynekolog som jag haft under flera år, världens bästa som idag tyvärr har gått i pension. Hon skrev ut Pergotime till mig för att få igång mensen och ägglossning, för att ge en ny graviditet en chans, vilken aldrig kom. Jag åt hormontabletter och vikten ökade, jag blev bara större och större. 

När jag hade gått från 107 kg till 124 kg kände jag att det var dags att lägga av med dessa tabletter och ta tag i vikten. Jag minns inte vilken tidpunkt på året jag slutade men jag har för mig att det var vinter / vår någon gång. 

Strunt samma, en kund på jobbet hade kommit i kontakt med Itrim och tyckte definitivt att jag skulle ta kontakt med dem vilket jag till en början drog mig för. Men tillslut hade jag bestämt mig, jag skulle gå ner i vikt, dels för att orka med mig själv och öka chanserna till att än en gång lyckas bli gravid. Under semestern blev det flertalet mail fram och tillbaka för att hitta en informationsträff som skulle matcha med mitt schema samt en passande dag för mina kommande gruppträffar som skulle vara under ett år. 

I Augusti 2010 skrev jag in mig och mitt nya liv skulle ta fart. Vikten låg fortfarande still på 124 kg och nu gällde det. Med pulverdiet, motivation och världens bästa inställning tog jag mig ner till 98,5 kg, minskning på 25,5 kg. 

Jag startade med ett BMI på 40,5 och ligger idag på BMI 34,6 med en vikt på 106 kg. Mitt mål är att ligga runt 80 kg och jag hoppas att jag en gång kommer komma dit.

Max gränsen för att få göra IVF är BMI 35 så jag ligger mer eller mindre på gränsen och har en del att jobba på. Jag vet inte hur noggranna de är gällande BMI, någon som kanske vet? 

Men nu måste det bli mer promenader och bättre mat, skippa godis och sötsaker, läsk, med undantag för en dag i veckan. 

Jag måste, jag vill öka mina chanser maximalt till att lyckas när IVF drar igång.

Gravid --> Missfall

Jag kunde inte riktigt förstå det då men jag var gravid på riktigt, äntligen!
Dagar gick, veckor gick. Jag köpte tidningar, planerade vagn, hade namnet klart om det skulle bli en pojke. Köpte ett par strumpor och en body som man kunde vända ut och in, super fin. Jag svävade på rosa moln och var gravid, världens lyckligaste. Berättade för vänner och familj samt på jobbet. Du lilla var beräknad att komma på julafton.

Men i övergången till vecka 11 går jag på toaletten på jobbet. På pappret är det en brunaktig slemmig hinna som jag inte riktigt ville kännas vid, jag började känna efter i brösten och de ömmade inte längre. Jag hade även känt innan och jag tror att jag mer eller mindre inbillade mig då att brösten fortfarande ömmade, klämde extra hårt för att få de att ömma, jag var ju gravid och det skulle ömma då!

På väg hem i från jobbet ringer jag till vårdguiden för att fråga vad det kan ha varit, om allt fortfarande stod rätt till. De tyckte att jag skulle åka in med en gång för att se efter. Sagt och gjort, gyn akuten på Danderydssjukhus nästa.

En stunds väntan och sen var det min tur. Av men byxorna och upp i gynstolen. Gynekologen förbered för VUL och sambon stor vid min sida. Det känns som en evighet innan hon säger någonting, sen kommer: "Hur långt gången är du?" Ska gå in i vecka 11 imorgon, får hon till svars varpå nästa fråga kommer: "Har du känt dig gravid den sista tiden?".
Jag funderar och svarar att jag inte har det, brösten hade ju slutat ömma och det var väl ett tecken.

Hon fortsatte och titta runt och säger sedan: "Här finns det ingenting..." Jag gråter, tårarna rinner nedför mina kinder, sambon finns vid min sida hela tiden. Jag känner mig så dålig, värdelös, misslyckad. Varför ville du inte stanna hos oss, när försvann du?
Jag hade ju inte haft någon blödning över huvud taget och du har funnits där från början, det finns bildbevis! Gynekologen förstod ingenting mer än att där inte fanns något tillstymmelse till graviditet utom platsen där du en gång låg.

Vi bestämde att jag skulle skrapas dagen därpå och blev inlagd för natten. Jag fick någon tablett för att få ut det som fanns kvar i mig, denna smärta som uppkom av denna tablett kan jag inte förklara. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont som då, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Som tur var å fanns sambon vid min sida efter mycket om och men. Från början fick han inte va kvar hos mig men jag krävde det och fick tillslut ett eget rum så han kunde stanna. Jag hade gått under annars, han var väl lika delaktig som jag i den här graviditeten/missfallet, varför får han då inte stanna vid min sida utan en massa krångel. Bittra, oförstående sköterskor hoppas jag att jag aldrig mer behöver ha att göra med. Han hade även lagt sig brevid mig i sängen och in kommer en sköterska: "Här får du minsann inte ligga, du får sitta där å sova," och pekar mot en hård trästol..

Natten gick och smärtan var inte att leka med, blodet forsade om vart annat med tårarna. Det blev ett nytt VUL dagen därpå för att se om allt kommit ut vilket det hade så jag slapp bli skrapad. Skönt var väl det.

Med en sjukskrivning på 3 veckor inledde jag min totalt 7 veckor långa semester, den här sommaren blev inte som jag hade väntat mig...

Min Början

Jag minns inte hur vi kom in på att jag hade PCO, vad som var anledningen till att jag fick reda på det men idag har jag vetat det under flera års tid.

Jag tror att det hade någonting att göra med att jag typ aldrig hade mens, sak samma jag fick iafl konstdaterat att jag har PCO, vilket innebär att jag har äggblåsor som finna runt om i äggledarna istället för ägg som finns lite överallt.

Jag minns inte sist jag skyddade mig, vad spelade det för roll, jag kunde ju ändå inte bli gravid. Jag förstod nog inte själva allvaret i det hela då utan hoppades på att ändå kunna bli gravid och struntade resten. Det var aldrig någonting som blev av.

För 4 år sedan träffade jag min nuvarande sambo som redan innan har ett barn, jättekul, verkligen, men han är inte min. Tyvärr..
I April 2009 påpekade min sambo att jag hade så styva bröstvårtor och frågade om jag var kåt, haha. Jag hade ingen tanke på då att jag kunde vara gravid, det fungerade ju inte så tanken fanns inte. Tills en morgon när jag hade så ont i brösten, det verkligen ömmade och jag ringde mamma som inte tvekade en sekund på att jag var gravid, det var bara så det måste vara..
Jag testade och det visade positivt, vilken LYCKA!
Jag skulle få bli mamma och min sambo skulle få bli pappa igen, jag var det lyckligaste människan på jorden nu.

Min största önskan hade gått i uppfyllelse, ringde gyn och fick en tid för VUL. Det visade sig att jag var i vecka 6+3, ett litet hjärta pickade så fint. Du var så liten och du fanns där på riktigt.

Drömmen om ett barn hade blivit sann!

Starka Känslor

Drömmen om ett barn..

Det är vad det här är, det är vad mitt liv går ut på, att en gång få älska något så oerhört mycket så det inte går att älska mer! Det är just dig jag vill älska, dig jag vill ha nära!

Drömmen om ett barn visades just på 3an.

Det blev bara jobbigare och jobbigare, när de tillslut kom ut på Arlanda med den lilla flickan brast det.

Jag föll i gråt...