Gravid --> Missfall

Jag kunde inte riktigt förstå det då men jag var gravid på riktigt, äntligen!
Dagar gick, veckor gick. Jag köpte tidningar, planerade vagn, hade namnet klart om det skulle bli en pojke. Köpte ett par strumpor och en body som man kunde vända ut och in, super fin. Jag svävade på rosa moln och var gravid, världens lyckligaste. Berättade för vänner och familj samt på jobbet. Du lilla var beräknad att komma på julafton.

Men i övergången till vecka 11 går jag på toaletten på jobbet. På pappret är det en brunaktig slemmig hinna som jag inte riktigt ville kännas vid, jag började känna efter i brösten och de ömmade inte längre. Jag hade även känt innan och jag tror att jag mer eller mindre inbillade mig då att brösten fortfarande ömmade, klämde extra hårt för att få de att ömma, jag var ju gravid och det skulle ömma då!

På väg hem i från jobbet ringer jag till vårdguiden för att fråga vad det kan ha varit, om allt fortfarande stod rätt till. De tyckte att jag skulle åka in med en gång för att se efter. Sagt och gjort, gyn akuten på Danderydssjukhus nästa.

En stunds väntan och sen var det min tur. Av men byxorna och upp i gynstolen. Gynekologen förbered för VUL och sambon stor vid min sida. Det känns som en evighet innan hon säger någonting, sen kommer: "Hur långt gången är du?" Ska gå in i vecka 11 imorgon, får hon till svars varpå nästa fråga kommer: "Har du känt dig gravid den sista tiden?".
Jag funderar och svarar att jag inte har det, brösten hade ju slutat ömma och det var väl ett tecken.

Hon fortsatte och titta runt och säger sedan: "Här finns det ingenting..." Jag gråter, tårarna rinner nedför mina kinder, sambon finns vid min sida hela tiden. Jag känner mig så dålig, värdelös, misslyckad. Varför ville du inte stanna hos oss, när försvann du?
Jag hade ju inte haft någon blödning över huvud taget och du har funnits där från början, det finns bildbevis! Gynekologen förstod ingenting mer än att där inte fanns något tillstymmelse till graviditet utom platsen där du en gång låg.

Vi bestämde att jag skulle skrapas dagen därpå och blev inlagd för natten. Jag fick någon tablett för att få ut det som fanns kvar i mig, denna smärta som uppkom av denna tablett kan jag inte förklara. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont som då, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Som tur var å fanns sambon vid min sida efter mycket om och men. Från början fick han inte va kvar hos mig men jag krävde det och fick tillslut ett eget rum så han kunde stanna. Jag hade gått under annars, han var väl lika delaktig som jag i den här graviditeten/missfallet, varför får han då inte stanna vid min sida utan en massa krångel. Bittra, oförstående sköterskor hoppas jag att jag aldrig mer behöver ha att göra med. Han hade även lagt sig brevid mig i sängen och in kommer en sköterska: "Här får du minsann inte ligga, du får sitta där å sova," och pekar mot en hård trästol..

Natten gick och smärtan var inte att leka med, blodet forsade om vart annat med tårarna. Det blev ett nytt VUL dagen därpå för att se om allt kommit ut vilket det hade så jag slapp bli skrapad. Skönt var väl det.

Med en sjukskrivning på 3 veckor inledde jag min totalt 7 veckor långa semester, den här sommaren blev inte som jag hade väntat mig...