Prinsessa, för all del men..

Dags att vara lite hatisk, men egentligen menar jag ingenting illa utan blir bara ledsen.

Kollade facebook imorse när jag vakna och där står att Vickan och Daniel fått bebis, kul! 

Kollar aftonbladet och det som står där är att de har åkt in. 

Jag sätter mig i bilen och radion går igång, det pratas om att deras lilla sessa kommit till världen och det är presskonferens med Daniel mellan låtarna. 

Finns det ingenting annat att nämna, stannar hela världen upp för att det kommer en ny människa på jorden. Expressen var flera timmar försenad medan aftonbladet måste trycka en extra bilaga. Vad skriver man på ca 20 sidor om samma sak i en och samma tidning, vad spelar det för roll vilken väg de har åkt från Haga slott till Karolinska?

Huvudsaken är väl att allting har gått bra och att de mår bra alla tre! 

Jätte grattis till dem!

Det som gör mig bitter och ledsen i det här är att vart man än är, hur man än vrider och vänder på sig är denna bebislycka total, och kommer så vara en tid framöver men här tänker man över huvud taget inte längre än näsan räcker!

Ska jag och många med mig behöva isolera sig från omvärlden för att jag är ofrivilligt barnlös och tycker hela situationen är jobbig, påfrestande, ned tryckande.

Sessan är ute och mår bra, räcker inte det?

Jag hoppas de tar åt sig av Daniels önskemål, att lämna dem ifred så de får landa i deras nya titlar.

Det roliga med det var att ingen journalist svarade honom då!

Som sagt jag blir bara ledsen när bebis är det ända det skrivs och pratas om världen över när det är det jag längtar efter som mest själv!

Ett brev med posten

Idag kom det. Brevet från Huddinge med en ny tid för läkarbesök. Måndag den 16 mars är det dags att bege sig dit igen.  Jag tycker att det känns som en evighet tills dess men jag hoppas verkligen att jag har fått mens igen innan dess. Det skulle nog underlätta en hel del, eller om jag kanske skulle ta och sätta igång den själv. Jag får väl ringa sen och höra med dem.

Min karaktär är inte den bästa. Det är sjukt jobbigt att stå emot frestelserna i form av varuprover på jobbet. Idag blev det en feting fail. Jag har viljan och styrkan varför är jag ändå så svag?

Den största motivationen är ju en liten men är inte den önskan stark nog för att lyckas stå emot? Vad är det då som krävs?

Published with Blogger-droid v2.0.1

Jag har hittat viljan

Skulle skriva detta i förra inlägget men det blev för blandat så vi tar ett nytt inlägg om min kamp, min vilja och min mentala inställning här istället:

Dit jag vill komma nu är att hitta den fokus som behövs. Min mentala inställning står på viktnedgång och så ska det bli. Dagens vikt 107,8 kg (!) dock helt fel att väga sig dagen efter en helg med kryssning, alkohol, mat, snacks, och en flötig pizza till middag igår. Fredagar är de bästa dagarna att väga sig på men invägning fick bli idag sen följer uppdatering varje fredag. Idag börjar dagen genom att skåla och dricka en VLCD shake

Varför smussla med sin vikt? Varför skäms många över att berätta vad de väger? För mig var det en stor hjälp att berätta det när jag vägde 124 kg, ju mer öppen jag var med det ju lättare kändes den att få stöd från andra. Jag behövde inte längre skämmas över min vikt. De ser väl att jag inte väger 70 kg oavsett om de vet det eller ej. Kan tillägga att jag är 176 cm lång.

De som vet hur jag ser ut, va gör de om de vet hur mycket jag väger? Jag blir väl knappast mindre för det. Låter som att jag är stor som ett hus men det tycker jag inte att jag är. Jag hatar själv när folk skriver sånt här så får man inte se någon bild så jag retuscherade bort mitt face på en bild så får ni se:

När vi träffade läkaren första gången på Huddinge påtalade hon att jag har en typisk Pco kropp, smala ben, smala armar, rund om magen. Haha. En typisk äppelkropp.

Så fram tills IVF 2 lär den här bloggen främst handla lite mer om min kamp att kämpa mig ner, till att börja med är mitt delmål under 100 kg. Mitt stora delmål tidigare var att komma ner runt 85 för att sedan kanske komma ännu längre ner. Men vi börjar nu med -7,9 kg så ligger jag på 99,9, alltså under 100 ;)  

Nu kör vi!

Ni får mig att finna styrkan längre fram

Tack för era ord, de stärker mig mer!

Jag hade inga förväntningar på om det skulle fungera eller ej, gick det så gick det var min tanke. Men egentligen trodde jag att det skulle gå, att vi bara behövde få hjälp att få ihop det, men så enkelt verkar det inte vara för då skulle det ha fungerat nu.

Det känns som att alla de jag följt under den här tiden sedan jag startat har plussat nu och ensam kvar blev jag. Men det är verkligen jätte kul för er att ni lyckats!

Jag ska ändra inställning till nästa gång att den ska bli den bästa någonsin, många ägg av bra kvalitet så man kan få ett gäng till frysen för att ha till syskon försök eftersom det ska gå nästa gång.

Undra hur ledsen jag blir om jag har den inställningen och det inte fungerar då heller, det kanske är bättre att vara neutral, jag vet inte, vad tror ni? Vad har ni haft för tankar inför era försök?

Jag kan inte heller låta världen stanna upp för att jag ruvar, man ska inte lyfta tyngt bla. Men med tanke på att jag arbetar i butik med bla post så blir det lätt en hel den lyft och egentligen vet jag ju inte om att jag ruvar i det läget men jag hade några dagar då jag avstod från att lyfta, kände mig helt handikappad. För mig blev det mer onaturligt att inte lyfta än att lyfta och jag tror att det är en minimal chans att det påverkar om det skulle fastna eller ej. Allt beror ju på vad man har var för vanor och dagliga rutiner annars, det är i alla fall vad jag tror.

En ny tid väntar

Ringde som jag skrev till ferten och fick telefontid 10:40.

Samtalet kan ha varat i två max tre minuter. Jag sa att jag testat vilket var negativt hon frågade om vi ville börja om igen, vilket vi vill i alla fall just nu men vägen dit, innan vi kommer sätta igång igen är ett bra tag framöver så vi kan hinna ändra oss och skjuta på det. Hon skulle prata med en sekreterare som skulle skicka hem en kallelse för en läkartid om några veckor. Så nu är det bara att vänta på en ny kallelse.

Visst man ska aldrig vara helt säker förrän man testat på den riktiga dagen men med tanke på att jag tjuvtestat innan vilket visat negativt varje gång och det började komma bruna flytningar  i onsdags, RD 13, 15 dagar efter äggplock så förstod jag att det var kört. Igår blev det ännu mörkare och natten till idag hade mensen satt igång på riktigt.

På så vis som jag blöder nu, var det länge sen sist, det har ju bara varit lite små droppar hit å dit, men det är ju skönt att få ut allt som ut ska! Kommer troligtvis starta igång nästa gång med men provera om inte mensen får för sig att dyka upp av sig självt.

Ikväll blir det kryssning till Tallin med sambon, min syster och hennes, vad jag nu ska kalla honom. 

Jag har inte tagit speciellt hårt på detta negativa besked och lika bra är väl kanske det.

Nu är det fokus på vikten som gäller till 110%

Dagens test visar..

Dags att ringa ferten..

Published with Blogger-droid v2.0.1

Ett minus är att vänta

Varför skulle ett plus visa sig på stickan, jag har inga känningar alls och har väl inte haft det sen då jag ringde till ferten i förra veckan. Visst något ömma bröst men de har bara avtagit mer och mer ju fler dagar som har gått och nu ingenting, förutom det jag har inbillat mig har en koppling till en graviditet.

Okej jag kan medge att jag har tjuvtestat idag vilket gav ett minus  och ingenting lär hända till på fredag. Jag tänker ge upp progresteronet nu för om det skulle ha blivit någonting skulle kroppen själv ha börjat producera det vilket räcker, i alla fall i mina ögon. Jag tror knappast att det gör någon skillnad om jag slutar idag eller tar den sista på torsdag kväll. Det ända skillnaden är att jag slipper allt kladd i trosan!

Jag kan ångra lite att flertalet vet vad vi håller på med och i fortsättningen tänker jag hålla tyst. Problemet på jobbet är bara att det är både hök ögon och uggle öron vilket resulterar i att så fort man inte är på sin plats när man ska så ställs det frågor hit och dit vart man är. Speciellt en som ska veta allt om alla jämt och är det som skvallrar mest också. Det är rätt jobbigt!

Jag väljer att berätta det för mamma, en kollega som själv hade det tufft när hon gjorde ivf och svärmor, fler än så behöver inte veta förrän det är klart. Det gör varken till eller från om det är fler/färre som vet. Det känns bara jobbigt att gå ut med att man "misslyckats" till 100 än till 10.

Påpeka inget som att det är förtidigt att veta eller vara säker än och allt kan hända eller liknande. För det är ett minus och jag är inställd på det. Det skulle ske ett mirakel om det ändra de sig till ett plus. Men blir det ett plus så får ni veta det på fredag då jag kommer testa igen då det är den riktiga testdagen. 

På ett sätt vet jag inte om jag vill köra igång en omgång till innan sommaren då de känns som att det ev kan krocka en del.

Vi lär inte få börja på en ny omgång förrän April skulle jag tro då jag har för mig att de vill ha en mens mellan och vem vet när den dyker upp, oktober kanske! Men om vi räknar på April väntar sen i maj ett bröllop och i juni är det utlandsresa 2 veckor. Känns bara som att det är saker i vägen  om det blir lika långdraget som den här gången blev. Antagligen så kommer jag troligtvis även få köra den långa metoden den här gången med och börja med spray.

Kanske är bättre att lägga all fokus på vikten och gå ner x antal kilon genom start på VLCD för att sen övergår till LCD och lägga fokus på ett nytt försök i höst. Klarade jag 20 kg på tre månader sist så kan jag väl klara det igen. Det är även skit jobbigt att ligga precis på gränsen till Bmi 35 vilket betyder att kommer jag över får jag inte ens göra en behandling!

Det återstår att se vad de säger på fredag när jag ringer och lämnar mitt (minus) besked!

Så jag kommer inte skriva någonting här förrän då!

Mina ord

Ge ditt stöd till de barnlösa i norrland, för deras hjälp till bättre vård. Läs allt om det  på: http://barnlangtan.com/norrlandsuppropet

De behöver din underskrift för en chans till förändring.

Vad jag skrev som tillägg är följande:

Det bör väl vara lika för alla eller ska man behöva flytta för att få bättre hjälp. Jag antar att du själv ALDRIG suttit i vår situation, och lär kanske ALDRIG göra det heller. Du kommer aldrig kunna förstå hur jobbigt och frustrerade det är att sitta i denna situation! Hur ska man som läkare kunna hitta rätt dos och läkemedel varje gång på bara ett försök?! Bli mänsklig!

Jag kräver en förändring!

Vi finns för att stötta och hjälpa varandra så gör din röst hörd!

Published with Blogger-droid v2.0.1

1 vecka kvar

Idag är det en vecka kvar till dagen D, det riktiga test datumet. Egentligen nästa lördag men då vi ska på kryssning från fredag till söndag gör jag det dagen innan.

Vad förväntar man sig att känna för biverkningar i dags läget? 

Ingen som helst aning det är ju så tidigt så antagligen ingenting alls.

När jag var gravid första gången som slutade i ett missfall kände jag hur brösten ömmade och bröstvårtorna var styva och det måste ha varit runt v 4-5 för jag var på VUL efter det och då var jag i vecka 5+6. 

Idag är jag i vecka 3+3 så jag kan inte förvänta mig så mycket men jag kan hoppas på att det inte kommer blod innan testdag för då lär det vara rätt kört.

En annan tanke som slog mig är, när är min mens beräknad att komma? 

Den är så oregelbunden som den kan bli så jag har nog inte riktigt väntat mig blod heller, det ända jag önskar är ett plus på stickan och blir det inget kommer mensen då eller måste jag stätta igång den?

Om jag ser tillbaka på förgående inlägg kan jag säga att jag självklart vill att det här ska fungera. Blir det en lyckad graviditet nu så finns ändå möjligheten till ett till biologiskt barn även om chanserna för ivf är borta och uteslutna. Det händer ju att det blir en spontan graviditet och vi har varit med om en tidigare så varför skulle det inte fungera igen. Vissa har jätte lätt för att bli gravida en gång till efter en graviditet. Men jag tror bara att jag måste lägga 110% fokus på vikten och bli av med en del kilon då skulle det nog fungera igen. 

Men det gäller att ha orken, styrkan och motivationen till det med!