Jag blir så trött!

Det var tur att jag började försöka få ut  mina mediciner i tid då de mer eller mindre inte riktigt går som jag vill. Läkaren på huddinge verkar ha glömt lägga recept på något av de viktigaste, nämligen nålarna till Puregon Pen. Hur ska jag då kunna injecera?! Provade ringa med en ren chansning efter 16 men de hade gått för dagen. Jag får starta första arbetsdagen 2012 med ett telefonsamtal till ferten.

Nu önskar jag er ett gott slut på 2011 och ett gott nytt 2012!

Published with Blogger-droid v2.0.1

För en tid sedan..

Var tanken att jag skulle hämta ut alla mediciner på apoteket. Jag tar mig en nummerlapp och står snällt och väntar på min tur.. Kommer fram till kassan, visar upp mitt körkort å säger att jag vill hämta massa saker som kommit in nyligen.

Jag blir väldigt snopen när hon talar om för mig att det ända som finns är provera och någon värktablett och det var inte riktigt vad jag skulle ha. Vänder på klacken å går ut från apoteket.

Mycket märkligt då jag var på Huddinge den 30/11 och detta var den 14/12 alltså två veckor efter besöket. Men dagen därpå ringde jag till Huddinge och sa som de va. Svaret jag fick: "Dessa doktorer alltså, de är lite glömska ibland, skrattade barnmorskan. Jag säger till på en gång så ska du få det."

Visserligen var det ingen brådska att hämta ut de men jag kände bara att jag ville ha det gjort. Men jag fick snällt vänta några dagar till, sen har det bara inte blivit av att jag hämtat ut de förrän i tisdags 27/12. Dock fanns inte allt hemma men hon beställde det på en gång så de skulle finnas hemma efter klockan 16 idag. Så idag eller imorgon blir det till att hämta ut puregon och "pennan".

Jag var faktiskt in på apoteket en gång mellan dessa två gånger för att se om recepten hade kommit in vilket de hade!

Nu är det bara att invänta mensen för att ringa och få klartecken för start!

Nu är det dags..

Detta inlägg blev inte riktigt som jag tänkt mig då det aldrig blev publicerat av någon konstig anledning. Detta är i alla fall skrivet den 26/12:

Idag är den första väntade dagen inför vårt första ivf försök i form av start med Provera. Denna ska tas 1 gång om dagen i 10 dagar för att sätta igång mensen.

Eftersom den är så oregelbunden å gör som den själv vill blev de bäst såhär.

Nu är det bara att vänta och se, om 13-14 dagar bör jag börja med doseringen.

Spännande! :-)

Oväntad mens, Flyttad start

Mensen gör ju som den själv vill, det verkar i alla fall inte bättre än så.

Jag startade den med Provera för ca två veckor sen för att d va skönt att ha ett sista datum när jag hade den innan vi skulle på första träffen. Gången innan var den spontan, det är idag ca 4 veckor sedan.
 

Vi hade planerat att jag skulle börja med Provera den 6/1 och ha äggplock vecka 5.

I onsdags började det bli mer brunaktiga flytningar och igår ännu värre. Idag kom mensen och är som den ska vara. I alla fall i morse sen blir det mer flytningar av det hela igen. Åh jag blir helt knäpp på de här!

Velade om jag skulle ringa till Huddinge eller inte, jag är ju ändå inte planerad att starta nu så vad kan det göra för skillnad? Ringde sambon som tyckte att jag skulle ringa, vilket jag gjorde, fick telefontid 11:11, jag ringde 11:10, de ringde tillbaka 11:40, körigt idag?!

Jag sa att jag hade fått mens vilket inte riktigt var planerat och när tanken var att jag skulle börja med Provera. Hon frågade om jag hade oregelbunden mens å ja det kan man minst sagt säga att jag har. Barnmorskan som jag pratade med bollade lite fram och tillbaka med sin kollega för att komma fram till någonting bra. Jag väntade mig inte att de skulle säga till mig att börja nu, då julen ligger så tätt inpå och de har stängt. Jag väntade mig som innan att börja den 6/1 som planerat men ringde för att tala om att mensen kommit, de hade sagt att jag skulle ringa om den kom innan men min tanke var mer nära inpå start och inte nu.

Men efter deras bollande fram och tillbaka tyckte hon att jag skulle starta med Provera om 17 dagar, alltså 26/12 och då bör det bli mens kring 4 Januari. 

Om vi nu leker med tanken så blir det start med Puregon 7/8 Januari, UL 13/14 Januari och äggplock någon gång under vecka 3. Tidigare var tanken äggplock under vecka 5 så i och med mitt samtal idag blev jag tillbaka flyttad två veckor. Inte för att det spelar oss någon större roll när vi kör igång, en vecka hit eller dit vad gör det?

Det känns spännande att snart få sätta igång!

♥

Mirakel sker

Vissa kommentarer berör mer än andra, men självklart är alla kommentarer värdefulla! 

Förra inlägget handlade om vår start, vårt första möte med Huddinge. 

Den ena skriver att det likväl kunde varit hon som skrev min text, vilket berör mig mycket då vi är så många som sitter i samma sits och känner lika. Visserligen är hon spontant gravid idag och det är hur häftigt som helst efter alla deras försök mellan hopp och förtvivlan. 

Men det är underbart! 

Den andra kommentaren är min sambos, ex, syster, vem jag bara träffat en gång (tror jag) på vår inflyttningsfest men som själv gått igenom samma procedur som vi ska gå igenom dock av helt annan anledning. Vi fick missfall ungefär samtidigt förra gången och även fast jag knappt känner henne så känner jag väldigt starkt för henne och deras långa kamp som i dagarna avslutades med en underbar liten son!  

Jag är så otroligt glad för er skull! 

♥

Dessa människor är så värda ett litet mirakel, de som kämpar och inte släpper den starka viljan, de som kämpar upp för backe och ner för backe och upp igen! Jag hoppas innerligt att även dessa människor en dag får det lyckliga plusset. 

Det är helt otroligt hur dessa mirakel ibland bara kan ske från ingenstans!

Självklart glädjer jag mig åt de som inte behöver kämpa för saken med, de som lyckas utan en lång kamp men jag kan där tillägga att jag bara glädjs åt vissa. De som står mig närmst självklart, men det finns andra.

Jag anser inte att alla är värda det som sker.

Våran plan med IVF

Ja då är karusellen igång, nu är det bara att vänta och se.
Vårt första möte gick till på följande vis:

Dagen började med ingen frukost hemma, haha så det fick bli en smörgås på OKQ8 i Huddinge. Vi åkte hemifrån vid 9:20 och var på väg mot ingången ca 10:25 efter att ha parkerat bilen. 10:30 var det vår tur.

Väl på plats var det kölapp som gällde men mycket snart så var det vår tur. Vi betalade i kassan och fick med oss någon grön lapp som vi skulle lämna till läkaren som jag inte riktigt hade en aning om vad det var för någonting men antagligen ingenting som vi behövde bry oss om.

Blev uppropade av en BM som skulle ta längd, mått och blodtryck vilket var helt normalt. Jag var så glad när jag vägde mig hemma imorse, vågen är på samma sida som mig och återigen stod den på 103,9 så totalt -2,6 kg, men på deras våg var det 105,? med kläder på men så länge jag inte överstiger 108 så är jag lugn!

Fick sätta oss en minut igen efter det innan läkaren B kom och ropade upp oss, vi följde med honom till hans rum där det även satt en läkarstudent som skulle vara med, ingenting oss emot. Han börjar gå igenom våra papper och ställer lite frågor och när han är klar med mig och ska ta min sambo knackar det på dörren och de ber honom komma ut, efter någon minut kommer han tillbaka och ursäktar sig över att vi behöver byta läkare då det blivit lite problem. Vi ska få träffa K, henne har jag hört en del om genom min vän som gjort samma behandling som vi ska göra och på deras tredje försök fick tvillingar. Hon var den enda som verkligen vågade höja hennes mediciner och chansa vilket resulterade i en felfri graviditet. Så jag känner att vi hamnade i rätt händer genom att vi fick komma till henne men det betyder ju inte att det kommer fungera för oss ändå men hon säger att vi har alla förutsättningar för att bli gravida. Synd är bara att man inte kommer ha samma läkare varje gång då de jobbar olika tider och har olika uppgifter men man kunde fråga efter den personen man önskade komma till när man skulle boka in sig för olika undersökningar/behandlingar. Går det så går det.

Men väl inne hos henne blev vi mycket väl bemötta, hon kändes så lättsam att ha att göra med, skämtsam och glad! Hon ställde frågorna igen som B hade gjort innan och berättade en del över hur det skulle gå till och ville sen titta på mina äggstockar så det var bara att klä av sig och hoppa upp i gynstolen. Sambon satt längst bort i rummet och hon undrade om han verkligen såg någonting där bortifrån, jaja inga problem svarade han men när livmodern väl dök upp på skärmen så kom han närmare. Hon grävde runt lite och visade vad saker var och hur de såg ut. Sen kom vi till äggblåsorna, "ser ni att de ser ut som en salami skiva" sa hon! Haha tack för den, men det är väl så det är när man tittar på äggstockar för en PCOare och hon såg då en blåsa som var större än de andra och kanske var på väg att vandra ut.

Väl påklädd pratade vi om hurvida vi skulle sätta igång en behandling nu eller inte men hon tyckte att det var bättre att vänta men att vi lika gärna kunde köra igång nu. Men det blir till att vänta och det gör mig ingenting. Anledningen till detta är för att vissa delar av fertilitetsenheten har stängt under julhelgen och när man har PCOS (det var vad hon sa idag att jag hade men tidigare har det sagt PCO, jag vet egentligen inte skillnaden men det är väl mer eller mindre samma sak tror jag, skit samma nåt av dem är det.) är det lätt att bli över stimulerad och då finns det ingen på plats som kan göra någonting åt det om jag satte igång nu om det skulle bli så men plocka ägg och så skulle det göra under julen, men det berör inte mig den här gången så jag lägger inte på mycket energi på det.

Då min mens är så oregelbunden och kommer när den själv känner för det ska jag starta igång den med Provera den 6/1 och äta den under tio dagar men kommer mensen innan det så blir det uppskjutet ytterligare en månad tror jag hon sa. Men om allt går som det ska så tar vi den korta vägen och hoppar över näs sprayen och börjar med Puregon på tredje mensdagen med 116mg och den 6:e eller 7:e dagen ska jag komma in för VUL för att se hur det har gått. Längre än så har jag nog inte hängt med men jag får ju hela tiden instruktioner med tiden och undrar man någonting så är det bara att ringa! 

Efter att planen och allting var färdig fick vi träffa BM igen som tog emot oss först för att få lite papper och fylla i ett papper om alkoholvanor. Dessutom visade hon hur man gjorde för att sätta ihop Puregon pennan och tog hon fram en liten provkudde som hon satte mot magen för att visa hur man skulle göra. Hon sa: "Håll den som om du ska skriva och inte som ett vapen, haha". Sen fick jag sätta ihop pennan och plocka isär den samt sticka i kudden jag med men även sticka mig själv i magen på riktigt (utan Puregon i) för att få den rätta känslan hur det kommer vara. Jag kan säga att jag tycker ett myggbett känns mer än sprutan men det är min åsikt. Kan vara en fördel att jag är varken sprut rädd eller blod rädd så det känns inte som ett problem och hon sa att det är bättre att föra in den fort än att göra det långsamt för då känns det mer. Hon hade inga kommentarer alls på hur jag stack mig i magen så jag gjorde rätt och med rätt "hastighet". 

Det här känns ju som en baggis! 

Så nu är det bara att vänta ca en månad till så får jag hoppas att vi drar igång då! 

Det lär knappast gå bättre eller sämre beroende på när vi startar, huvud saken är ju ATT vi kommer få starta och det gör mig glad och på så vis är den långa väntan över och 2012 kommer inleda med att försöka göra barn!

Man kan ju inte mer än önska sig ett förväntansfullt och hoppfullt nytt år!

Det är imorn det händer!

Denna väntan som varit har gått fort, men för ett år sedan var det ett helt långt år kvar innan någonting skulle hända. Men här står vi idag, dagen innan dagen D, dagen innan karusellen drar igång!

Jag har inga direkta förväntningar på vad som kommer att ske, jag har inga direkta frågor jag vill ställa men än när vi får börja men de lär de ju tala om utan att jag ens öppnar munnen.

Samtidigt som jag känner mig pirrig och nervös känner jag mig cool lugn, det känns rätt onödigt och stressa upp sig över det här innan men ens vet ett dyft. Hoppas på bra information imorgon och att den man träffar fungerar med  vår kemi, annars kan det nog bli rätt jobbigt!

 

Jag tror att det var rätt bra att det var så kort tid mellan att vi fick hem kallelsen tills att vi fick komma!

Nu är det dags att försöka sova lite i väntan på en händelserik morgondag!

Första mötet

På onsdag är det dags för första mötet på Huddinge. Det ska bli spännande att få höra om den stora karusellen hur allting går till, när vi får börja  mm. Jag vet ju egentligen ingenting om det här mer än hormoner hit, hormoner dit, äggplock, insättning, test!

Men det ska i alla fall bli mycket spännande, första mötet skulle ta ca 2 timmar och vi ska få träffa en läkare för samtal, gynekologisk undersökning och bedömning för eventuell (?) behandling. Vad innebär eventuell behandling?

Vi fick även med en hälsodeklaration som vi skulle fylla i och ta med, vissa frågor som jag inte riktigt hade koll på:

1.Hur många dagar jag blöder?

Olika.

2. Hur många dagar det är från mens första dag till nästa mens börjar, Är detta vad som kallas cykel?

Olika efter som den är så oregelbunden.

3. När slutade jag med preventivmedel?

Det var ju flera år sedan och jag har ingen exakt koll över huvud taget. Undra om jag kan hitta mig journal från min gynekolog, där i står ju allt sådant.

4. Har jag genomgått en barnlöshetsutredning? Vad innebär det?

Ni kanske kan hjälpa mig med svar på två av mina frågor i alla fall? Ni är ju ändå en del som är inne här och tittar dagligen och någon borde väl ha lite mer koll än jag :)

Första advent, bortsprungen jul

Julen känns totalt bortsprungen, ingen riktigt känsla eller stämning finns, kan vara för att jag jobbat sent förra veckan och hade långpass igår då alla sakerna ska vara framme enligt mig, det ända jag har hunnit med är att sätta upp julgardinerna i köket. Men idag är jag ledig och ska ta mig an ett ryck, jag måste bara hitta alla stjärnor och saker vilka jag inte har en aning om vart de hamnat.

Dit jag vill komma är att julen känns inte så viktig när det inte finns några barn runt omkring. Vi har bestämt att vi ska fira jul hemma hos oss i år, både mamma och pappa (skilda) samt mina syskon. Jag och mina syskon har vuxit upp ur barnskorna och för mig är julen allra mysigast med barn då de väntar på tomten, blir överlyckliga över alla klappar som ligger under granen. Vissa år har vi haft sambons son och då är det en annan känsla, en annan stämning.

Sen har väl även den bortsprungne snön varit en bidragande orsak till icke julkänsla å men igår på väg hem från jobbet  kom den första, dock snöblandat regn men ändå, känslan kom för en liten stund.

Vi får hoppas på att nästa jul har jag tid till att pynta och fixa en massa i samma veva som jag får vara mamma.

Är ni fler som känner som jag över julen?

Drömmen om ett barn, Vår väntan

Vad ska nu förgylla mina torsdag kvällar? 

Jag älskade programmet och hoppas verkligen att det kommen en säsong två inom kort!

Jag tycker att det är fantastiskt att de valt att göra ett program om ofrivillig barnlöshet då det väcks så otroligt mycket tankar och framför allt kunskap hos andra. Detta gav en enorm inblick i hur det här verkligen fungerar och vilken process det är. Det är inte bara att stoppa in den så är det klart..

Jag hoppas att människor runt omkring slutar fråga en så mycket om hur det går och hur vi ligger till, det blir jobbigt att prata om. Någon gång gör väl inget, man bryr sig ju om varandra bara det inte blir att man gör det av ren nyfikenhet, som kan leda till en snackis.

Vill man höra, "klart att ni kommer lyckas, å det kommer gå jättebra", eller gör det att man bildar falska förhoppningar, självklart vill man bara väl när man säger så och det är väl så man själv tänker också samtidigt som de positiva tankarna kan komma att bli väldigt påfrestande. Jag berättar väl själv hur det går när jag känner mig redo och villig, det går som det går, antingen så funkar det eller så gör det de inte.

Jag tror inte att det är någonting man själv kan påverka hur man än beter sig, blir det så blir det och då är det väl menat?

<3

Vi har bestämt oss, Vad händer nu?

Det blir Huddinge som gäller för vår del så dela gärna med er av lite erfarenhet, eller vill jag egentligen inte veta? Dålig saker blir man ju bara nojig av så skriv bara sånt som är bra! Borde kanske egentligen vänta och bilda min egna uppfattning. Hon på Akademiska i Uppsala sa i alla fall att de va jätte bra personal att ha att göra med, så det är väl bara att tro på hennes ord!

På måndag bör jag få kallelsen från Huddinge då de hade skickat den i torsdags, men vad är det som händer nu? Jag vet ju tid och datum, mer en så vet jag inte i dags läget. Vad står på den här kallelsen, hur långt efter första träffen brukar man börja behandlingen?

Jag känner mig som ett stort frågetecken.

Min mens är ju så oregelbunden som den kan bli så nu har jag startat igång den genom att äta provera i 10 dagar, så den är väl över i samma veva som vi ska till Huddinge. 

Lite fundersamma frågor finns det ju också:

Hur ser det ut? Vad går man igenom innan start? När är det man startar? Börjar man direkt efter mens eller hur gör man? Det här är ju helt nytt för mig och jag kan verkligen ingenting om det.

Jag har iafl sett till att få ledigt från jobbet och sagt att vi kommer dra igång den här processen. De känns som de är väldigt förstående, sa även att jag kommer vilja vara ledig hela dagar de dagar jag ska dit. Hur har ni andra gjort, jobbat eller varit lediga? Lediga flera dagar eller bara just den dagen?

De vet ju vad de har att vänta sig då min kollega har gått igenom samma sak och lyckades tillslut få tvillingar på deras sista försök.

Jag skulle bli väldigt glad om ni vill dela med er av era erfarenheter, desto mer man vet desto lugnare känns det som man blir, tror jag?!

Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen..

Jag vet inte hur jag ska göra, jag behöver verkligen era råd!

Jag pratade med de på kliniken i förra veckan och önskade då att få komma till Uppsala istället vilket inte skulle vara nå helst problem, hon skulle skicka min remiss dit på en gång så skulle jag återkomma denna vecka för att se hur det gått.

Igår ringde jag och fick en telefontid idag 8:45.

Jag frågar henne hur det har gått och kollar så att remissen är skickad, väntetiden skulle då vara till december-januari vilket skulle vara perfekt!

När jag pratar med henne nu så har hon inte skickat någon remiss till Uppsala utan jag har fått tid på Huddinge bara sådär. Hon hade inte antecknat någonting om att jag ville till Uppsala när hon själv sa att det var jättebra att vi ville dit. Jag fattar ingenting vad de håller på med!!

Jag är helt inställd på en start i januari och inte nu den 30/11. Jag vet inte om jag känner mig redo just nu, Kan ni ge mig råd, tycker ni att jag ska vänta  till våren och få komma till Uppsala dit vi vill komma eller ska vi starata på Huddinge iallafall? 

Min sambo säger att det inte spelar någon roll men att han lika gärna kan vänta till våren å starta, på ett sätt skulle det vara bättre då jag har mer tid på mig att segla ner kilona lite till!

Jag funderade på om jag skulle ringa till Uppsala och prata med dem för att se hur lång väntan det verkligen är där, det känns ju inte riktigt som att man kanlite på de där längre och då tar de emot att ta till start där.

Du som håller till i Uppsala har du något telefonnummer jag kan få ta del av, försökte hitta det på nätet men hittade inget.

Hur skulle ni ha gjort? Jag behöver råd för om jag inte vill ha tiden måste jag avboka den så snart som möjligt.

Vill vi till Uppsala nu är det väntan till våren någon gång och då måste jag avboka tiden som jag fått.

Känner mig rätt delad och vet inte alls vad jag vill, jag borde ha blivit glad, men nej....

Uppdatering..

Jag fick tag på de på akademiska i Uppsala och hon kunde inte svara på hur lång tid det var riktigt men trodde att jag kunde få en kallelse i februari, men allt beroende på när de skickar min remiss från Huddinge, oavsett om man ber dem skicka den idag så lär de ju inte hända, skit samma, hon tyckte i alla fall att jag skulle vara kvar på Huddinge och ta den tiden jag hade fått efter som den va så snart.

Att jag fick en tid på Huddinge tillslut kan ju ha att göra med dessa kostnader för allt det här så de klämde in mig någonstans, jag vet inte.

Men med blandade känslor och en dålig start kan man väl bara hoppas på ett lyckligt slut!

Deras anledning

När jag blev ställd i kön skrev min gynekolog att jag hade bmi 35, vilket är gränsen till IVF, i alla fall här i Stockholm. Efter att ha mailat fram och tillbaka till fertilitetskliniken så ringde de mig imorse. Jag ville ju ha en anledning till varför andra hoppar före, vad det beror på.

Till svars fick jag att jag har bmi 35 och att det är det antagligen är det som har gjort det. Jag tycker ändå att det är konstigt, jag menar, under ett års tid kan man ha förändrat de siffrorna rätt bra, de har ju ingen aning om hur mitt liv ser ut?!

Skit samma, nu är det som det är! Jag skrev i mailet att vi önskar komma till Uppsala och som jag förstod det på henne jag pratade med så är det där vi hamnar nu. Hon skulle skicka kallelsen dit direkt och bad mig återkomma i nästa vecka för att se hur det gått! 

Hon trodde vi skulle bli kallade i December - Januari. Hon trodde även att det var kortare väntetid i Uppsala med. 

Perfekt!

Dela gärna med dig av dina erfarenheter om Uppsala!

Känns rätt skönt ändå att slippa behöva kolla brevlådan och bli besviken när man kommer hem för att inget finns där. Jag tycker att det känns rätt skönt ändå att de går ett tag till då jag nu fått tillbaka motivationen till träningen och kan ta tag i det igen för att kämpa ner till ett längre bmi. 

Viktväktarna, Here I Come, 

Första veckan var jättebra, andra veckan var skit tredje veckan och fortsättningen ska bli bättre än första veckan!

Nu är jag på banan igen!

Orättvisa

Jag va kanske lite väl hård och arg i mitt inlägg men med trötthet och ilska kanske det inte är så konstigt och jag tror fler hade reagerat som jag!

Jag vill bara att det ska finnas en rättvisa med samma regler och ordningsföljd för alla.

Fick svar på mitt mail att det var konstigt och att de skulle kolla upp vad som hade hänt men att de behövde mitt personnummer, så det är bara att vänta lite till, förhoppningsvis får jag svar imorgon?!

Det här är ju någonting vi alla ofrivilligt barnlösa vill gå igenom så snart som möjligt utan att behöva komma längre bak i kön utan en anledning, skillnad om jag blivit tillfrågad och tackat nej i den stunden men så är inte fallet. 

Hade det varit några veckor - en månad det skiljde hade jag aldrig sagt något men nu är det betydligt mycket längre tid än så det handlar om..

Antagligen så är det fler än jag som köat längre och jag tycker bara att det borde ske i turordning, sen är det klart att man är överlycklig om det går fortare än väntat medan de som fortfarande står still och trampar blir mer frustrerade över att det tar sådan tid.

Eller så är det bara så att världen är orättvis, men i det här läget på ett konstigt sätt..

Kan man bli mer besviken? :(

Hur fungerar vårt kö system för IVF i stockholm, någon som vet?

Det kan jag tala om för er! 

Genom att jag började att läsa på en blogg för ett tag sen, så har jag fortsatt titta in där då och då. Jag vill inte skriva ut adressen då detta inte är riktat mot henne över huvud taget, men ialla fall.. 

En tjej som stått i kö för IVF i 8 månader har väntat på att få en kallelse för att få börja, jag har flertalet gånger varit inne för att hålla koll på henne om hon får något brev, vilket hon inte fått. 

De hade mer eller mindre lovat henne en kallelse under vecka 44 tror jag det var men hon fick ingen då. Nu när jag låg i sängen å skulle sova kikade jag in på hennes blogg.. Jag fick ett sånt fruktansvärt hårt slag i ansiktet å jag blir så arg så jag bara vill skrika av mig! Hon har fått en kallelse med tid i början av december!!!...........

Hur fan fungerar det här?

Jag blev ställd i kö den 9 November 2010 vilket är exakt ett år sedan idag!! Pappret hänger fortafarnde på kylskåpsdörren så jag vet exakta datumet! Kötiden då när jag blev ställ i kön var ca ett år.

Hur kommer det sig då att jag inte har fått någon kallelse som har stått i kö 4 månader längre än henne?!

Prioriteras folk olika eller? Vad beror det här på?

Jag är jätteglad för hennes skull att hon äntligen fått en kallelse och får sätta igång, men det blir en sån stor besvikelse för mig.

Jag har mailat till karolinska för att fråga hur det här fungerar. Jag tycker att det är jävligt märkligt, varför ska vi då ha ett kösystem när det ändå inte fungerar?

Hur ska jag nu kunna somna?

Fan va besviken jag är!! 

:(

Nekad IVF

Dessa oändliga viktproblem världen över, antingen är man för tjock eller för smal, förutom de som ligger perfekt, de behöver vi inte nämna, för de är ingen problem. Jag har alltid varit överviktig, provat på viktväktarna som mindre, bla bla bla. 

Det senaste året gav mig en riktigt skjuts neråt i mitt problem svår fetma mot mitt mål till normal. Gick er 24 kg från 124 till 98, vilket jag bara var och snuddade på innan jag hamnade på 101-103 kg, där låg jag still tills nu efter sommaren då kilona bara sakta smyger sig på igen, idag ligger vikten på 106,5.

Ligger vikten på 108 kg blir vi antagligen nekade till IVF....

Det är dags igen, jag känner nu att det är rätt läge att börja om och ta tag i mina resterande 20 kg som ska bort men frågan är bara hur? Jag måste få mer kolla på vad jag stoppar i mig och få bort mitt sockerfall på eftermiddagen då jag blir tok trött och gärna stoppar i mig någon sötsak. Någon som har något tips på hur man tar sig ur det träsket?

Kom på mig själv när jag tittade ner på min tallrik häromdagen när vi hade fått in godis i lunchrummet, va godispapper det låg där, hur har jag hunnit få i mig alla de här? Det finns inget stopp, ingen hejd just nu.

Jag har tittat runt lite på viktväktarna och tänkte köra efter de online, jag tror jag behöver veta hur mycket jag får äta på en dag och sen äta ordentlig frukost då det slarvas med den jämt. Har ni några bra tips och idéer på mellanmål och frukost som går fort så dela gärna mer er av de till mig.

Tillägg: Nu är jag en viktväktare igen!

Ett väntat samtal

När man får en uttalad telefontid upplever jag att de oftast ringer senare än sagt, men nu ringde de några minuter över halv. Jag fick inget direkt svar mer än att vi stod kvar i kön och att de är de som stått i 9-10 månader som blir kallade nu. Men jag har ju stått i 11 månader men så kan de väl va, hon skulle lämna en lapp till sin kollega angående hur lång väntan det var för mig så fick jag vänta mig en kallelse, tack för det!

I samma veva som jag hade skrivit första ordet här ringer "okänd" igen. 

- Ja hej det här var från fertilitetskliniken du hade sökt oss. 

- Ja precis och jag pratade just med en annan som ringde från Er.

- Jaha vad konstigt för det står det ingenting om här, men fick du svar på dina frågor.

- Både ja och nej, jag undrade hur det går med vår kö plats, men att hon skulle lämna en lapp till sin kollega.. (Vilket var hon jag pratade med nu.)

Lite kul när man söker hjälp att man får dubbel hjälp men samma svar. Men hon ville i alla fall kolla en gång till hur jag låg till. Hon gick iväg och pratade med sin kollega som jag själv hade pratat med 7 minuter innan och tittade igenom kallelserna som hon skulle skicka ut idag för att se om jag låg med i högen, men inte. Hon sa att det var fullt nu fram till vecka 44 men hon trodde att jag skulle få en kallelse i vecka 44-45 och noterade att jag hade ringt. Var väl antagligen bra att jag ringde med då de kanske prioriterar en som hör av sig, jag vet inte?

De hade i alla fall fått in det brevet som de hade skickat ut tidigare.

Nu är det bara att vänta och se, jag önskade även att få hålla till här omkring och slippa ta mig till Uppsala då det är närmare för sambon att ta sig till Huddinge från jobbet än Uppsala. Passade även på att fråga om BMI hur petigt det är på 35 eller om 35,1 är icke godkänt, men att jag idag låg på 34,6, vilket helt klart var godkänt! Men hon var inte så insatt i det där. 

Hon tyckte att jag skulle fortsätta att försöka gå ner några kilo till, att för att öka våra chanser. Men beklagade sig över hur jobbigt det verkligen är men att jag skulle försöka, tur att vissa har lite medkänsla för andra människor! ;)

Så nu är det skärpning! Ordentlig mat och inget onyttigt skit, läsk, bullar, kakor, godis och andra godsaker får slopas nu igen, jag har gjort det förr och jag ska göra det igen. Samt komma igång och motionera mera, nu två kvällar i rad har jag och sambon varit ute och gått i rask takt i ca 45 min. 

Dags att ta tjuren i hornen och klä på sig för att gå ut och ta en runda nu innan jobbet.

Imorgon får jag veta

TACK!

Era kommentarer värmer mig i hjärtat, ni som vet, som kan ge råd!

Pappret som vi fick för drygt ett år sedan att vi är ställda i kö har suttit kvar på kylskåpsdörren sen vi fick det och där stod ett telefon nummer man kunde ringa för att komma till fertilitetsmottagningen, att jag inte tänkt på att ta mig en titt på den, märkligt..

Men jag tog mig an och ringde idag, kändes så nervöst. Knappade in person nummer och telefon nummer. Stod redo med penna om det var någonting jag behövde anteckna när en röst säger: 

-Vi ringer dig imorgon klockan 8:45. 

Så typiskt!

Men imorgon bitti får jag veta hur jag ligger till i kön och då återkommer jag med mer ang det!

När jag fick veta att jag hade PCO var det ytterst få som visste vad det var eller så var det för att jag yngre som omgivningen inte visste vad det var. Jag sa, jag har PCO och skämdes, jag kände mig så värdelös! Jaha och vad är det för någonting?! Då måste man stå och förklara sig i någonting som man egentligen inte riktigt vet vad det är för något, men att man har äggblåsor längst väggarna i äggledarna medan det normala är att ha ägg "överallt".

 

Idag känns det som att det är fler och fler som vet vad det handlar om och det är riktigt bra att det har blivit så uppmärksammat, att alla inte har så lätt för att bli gravida, att många behöver ha hjälp och det är helt fantastiskt att det går att få hjälp för de som inte kan! 

Sen är ju internet världens bästa ställe att stötta och hjälpa varandra i de ha läget Komma i kontakt med varandra. Vi är så många därute som behöver varandra, dela tankar och känslor, kunskap och utförande!

Den jobbigaste frågan jag ofta får är hur går det med barn då händer det någonting, klart ni kommer lyckas.. Vad är det dessa människor inte fattar?

Det är kul att ni är så många som på så kort tid har hittat hit, till en stor del av mig!

IVF på gång?

Efter att jag under hösten 2010 ätit Pergotime, för att öka chanserna att bli gravid igen samt Metformin Meda för att sänka testosteronet i kroppen frågade gynekologen om vi ville ställa oss i kö för IVF. Det var väl ingen direkt tvekan utan vi gjorde det omgående. Kötiden var då ett år och vi blev ställda i kö 9 November 2010 så snart har det gått 1 år!

Sambon fick lämna spermaprov vilket var jättebra och hade inga som helst avvikelser. Han har ju en son sedan tidigare men fortfarande så kan det ju hända saker i kroppen så att han har en son är ju inga som helst garantier för att vi ska lyckas igen. 

Men det känns skönt att det i dagsläget bara är mig det är "fel" på. 

Fick hem ett brev på posten innan sommaren där det var frågor som, om vi fortfarande var intresserade eller om vi hade blivit gravida under väntan. Om vi kunde börja omgående eller om vi ville vänta.

Vi valde att vänta då läget då inte riktigt var det bästa att sätta igång i, sommaren var redan planerad och det kändes dumt att bara flyga in i det.

Svarade på frågorna och skickade tillbaka pappret, efter det har jag inte hört någonting mer. Tänk om brevet aldrig kom fram, försvann vår plats i kön då eller är det såhär det brukar vara? Kanske man kan ringa någonstans och höra hur det går med vår kötid, hur lång tid som väntar? Men frågan är bara vart ringer jag och vem ska jag prata med? Eller är det bara att fortstätta vänta?

Hur gick det till för er?

Vad händer när man väl kommit dit, hur går det till, vad gör man?

Dela gärna med er av er erfarenhet så kanske jag slipper sitta här hemma och oroa mig, slippa bli besviken varje gång jag tar in posten. 

Det är ju inte det lättaste att veta hur det går till när det är första gången, så är det väl med allt egentligen...

Viktresan

Vikten har för mig mer eller mindre alltid varit ett problem. Problem kanske är fel ord men jag har alltid haft några kilos övervikt. Det började när jag var liten, 4 år.

Innan jag blev gravid stod vågen rätt stadigt på 113,5 kg till mina 175 cm. Jag fick höra från en vän att en vän till henne hade ätit Reductil för att gå ner i vikt så jag fick telefon numret till denna doktor i stan som efter ett besök skrev ut det till mig. Jag startade som sagt på 113,5 kg och när jag slutade äta dessa vägde jag 107 kg. Slutade med Reductil för att jag fick sådana bölder/finnar i ansiktet vilket var mindre kul.

Jag har för mig att Reductil idag är förbjudet i Sverige.

I samma veva där blev jag gravid...

Efter missfallet och sommaren 2009 var jag i kontakt med min gynekolog som jag haft under flera år, världens bästa som idag tyvärr har gått i pension. Hon skrev ut Pergotime till mig för att få igång mensen och ägglossning, för att ge en ny graviditet en chans, vilken aldrig kom. Jag åt hormontabletter och vikten ökade, jag blev bara större och större. 

När jag hade gått från 107 kg till 124 kg kände jag att det var dags att lägga av med dessa tabletter och ta tag i vikten. Jag minns inte vilken tidpunkt på året jag slutade men jag har för mig att det var vinter / vår någon gång. 

Strunt samma, en kund på jobbet hade kommit i kontakt med Itrim och tyckte definitivt att jag skulle ta kontakt med dem vilket jag till en början drog mig för. Men tillslut hade jag bestämt mig, jag skulle gå ner i vikt, dels för att orka med mig själv och öka chanserna till att än en gång lyckas bli gravid. Under semestern blev det flertalet mail fram och tillbaka för att hitta en informationsträff som skulle matcha med mitt schema samt en passande dag för mina kommande gruppträffar som skulle vara under ett år. 

I Augusti 2010 skrev jag in mig och mitt nya liv skulle ta fart. Vikten låg fortfarande still på 124 kg och nu gällde det. Med pulverdiet, motivation och världens bästa inställning tog jag mig ner till 98,5 kg, minskning på 25,5 kg. 

Jag startade med ett BMI på 40,5 och ligger idag på BMI 34,6 med en vikt på 106 kg. Mitt mål är att ligga runt 80 kg och jag hoppas att jag en gång kommer komma dit.

Max gränsen för att få göra IVF är BMI 35 så jag ligger mer eller mindre på gränsen och har en del att jobba på. Jag vet inte hur noggranna de är gällande BMI, någon som kanske vet? 

Men nu måste det bli mer promenader och bättre mat, skippa godis och sötsaker, läsk, med undantag för en dag i veckan. 

Jag måste, jag vill öka mina chanser maximalt till att lyckas när IVF drar igång.

Gravid --> Missfall

Jag kunde inte riktigt förstå det då men jag var gravid på riktigt, äntligen!
Dagar gick, veckor gick. Jag köpte tidningar, planerade vagn, hade namnet klart om det skulle bli en pojke. Köpte ett par strumpor och en body som man kunde vända ut och in, super fin. Jag svävade på rosa moln och var gravid, världens lyckligaste. Berättade för vänner och familj samt på jobbet. Du lilla var beräknad att komma på julafton.

Men i övergången till vecka 11 går jag på toaletten på jobbet. På pappret är det en brunaktig slemmig hinna som jag inte riktigt ville kännas vid, jag började känna efter i brösten och de ömmade inte längre. Jag hade även känt innan och jag tror att jag mer eller mindre inbillade mig då att brösten fortfarande ömmade, klämde extra hårt för att få de att ömma, jag var ju gravid och det skulle ömma då!

På väg hem i från jobbet ringer jag till vårdguiden för att fråga vad det kan ha varit, om allt fortfarande stod rätt till. De tyckte att jag skulle åka in med en gång för att se efter. Sagt och gjort, gyn akuten på Danderydssjukhus nästa.

En stunds väntan och sen var det min tur. Av men byxorna och upp i gynstolen. Gynekologen förbered för VUL och sambon stor vid min sida. Det känns som en evighet innan hon säger någonting, sen kommer: "Hur långt gången är du?" Ska gå in i vecka 11 imorgon, får hon till svars varpå nästa fråga kommer: "Har du känt dig gravid den sista tiden?".
Jag funderar och svarar att jag inte har det, brösten hade ju slutat ömma och det var väl ett tecken.

Hon fortsatte och titta runt och säger sedan: "Här finns det ingenting..." Jag gråter, tårarna rinner nedför mina kinder, sambon finns vid min sida hela tiden. Jag känner mig så dålig, värdelös, misslyckad. Varför ville du inte stanna hos oss, när försvann du?
Jag hade ju inte haft någon blödning över huvud taget och du har funnits där från början, det finns bildbevis! Gynekologen förstod ingenting mer än att där inte fanns något tillstymmelse till graviditet utom platsen där du en gång låg.

Vi bestämde att jag skulle skrapas dagen därpå och blev inlagd för natten. Jag fick någon tablett för att få ut det som fanns kvar i mig, denna smärta som uppkom av denna tablett kan jag inte förklara. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont som då, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Som tur var å fanns sambon vid min sida efter mycket om och men. Från början fick han inte va kvar hos mig men jag krävde det och fick tillslut ett eget rum så han kunde stanna. Jag hade gått under annars, han var väl lika delaktig som jag i den här graviditeten/missfallet, varför får han då inte stanna vid min sida utan en massa krångel. Bittra, oförstående sköterskor hoppas jag att jag aldrig mer behöver ha att göra med. Han hade även lagt sig brevid mig i sängen och in kommer en sköterska: "Här får du minsann inte ligga, du får sitta där å sova," och pekar mot en hård trästol..

Natten gick och smärtan var inte att leka med, blodet forsade om vart annat med tårarna. Det blev ett nytt VUL dagen därpå för att se om allt kommit ut vilket det hade så jag slapp bli skrapad. Skönt var väl det.

Med en sjukskrivning på 3 veckor inledde jag min totalt 7 veckor långa semester, den här sommaren blev inte som jag hade väntat mig...

Min Början

Jag minns inte hur vi kom in på att jag hade PCO, vad som var anledningen till att jag fick reda på det men idag har jag vetat det under flera års tid.

Jag tror att det hade någonting att göra med att jag typ aldrig hade mens, sak samma jag fick iafl konstdaterat att jag har PCO, vilket innebär att jag har äggblåsor som finna runt om i äggledarna istället för ägg som finns lite överallt.

Jag minns inte sist jag skyddade mig, vad spelade det för roll, jag kunde ju ändå inte bli gravid. Jag förstod nog inte själva allvaret i det hela då utan hoppades på att ändå kunna bli gravid och struntade resten. Det var aldrig någonting som blev av.

För 4 år sedan träffade jag min nuvarande sambo som redan innan har ett barn, jättekul, verkligen, men han är inte min. Tyvärr..
I April 2009 påpekade min sambo att jag hade så styva bröstvårtor och frågade om jag var kåt, haha. Jag hade ingen tanke på då att jag kunde vara gravid, det fungerade ju inte så tanken fanns inte. Tills en morgon när jag hade så ont i brösten, det verkligen ömmade och jag ringde mamma som inte tvekade en sekund på att jag var gravid, det var bara så det måste vara..
Jag testade och det visade positivt, vilken LYCKA!
Jag skulle få bli mamma och min sambo skulle få bli pappa igen, jag var det lyckligaste människan på jorden nu.

Min största önskan hade gått i uppfyllelse, ringde gyn och fick en tid för VUL. Det visade sig att jag var i vecka 6+3, ett litet hjärta pickade så fint. Du var så liten och du fanns där på riktigt.

Drömmen om ett barn hade blivit sann!

Starka Känslor

Drömmen om ett barn..

Det är vad det här är, det är vad mitt liv går ut på, att en gång få älska något så oerhört mycket så det inte går att älska mer! Det är just dig jag vill älska, dig jag vill ha nära!

Drömmen om ett barn visades just på 3an.

Det blev bara jobbigare och jobbigare, när de tillslut kom ut på Arlanda med den lilla flickan brast det.

Jag föll i gråt...